VAD SJUKHUS KAN LÄRA SIG FRÅN FLYGBOLAGEN I FRÅGA OM ATT KÖPA UTRUSTNING

VAD SJUKHUS KAN LÄRA SIG FRÅN FLYGBOLAGEN I FRÅGA OM ATT KÖPA UTRUSTNING HBR Innovation Center

pdf Vad sjukhus kan lära sig från flygbolagen i fråga om att köpa utrustning (.pdf)

Interoperabilitet är viktigt.
Av Peter Pronovost, Sezin Palmer och Alan Ravitz
13 Juni 2017

255KB


Harvard Business Review

För allvarligt sjuka patienter som är beroende av andningsmaskiner kan ett enkelt steg drastiskt förbättra deras chans till överlevnad med nästan 10 % – från 60 till 70 %. Det handlar om att programmera maskinen att ge livsuppehållande andetag, men inte så mycket att det skadar lungorna genom att fylla dem för mycket. Med tanke på att den här åtgärden kan förhindra mer lidande än många mirakelmediciner skulle man kunna tro att det inte skulle finnas en marknad för en maskin som inte gör andningshjälpen så enkel som möjligt. Men inom sjukvården är det inte mycket som fungerar som man tror. Färre än hälften av patienterna, och på vissa sjukhus färre än 20 %, får den här livräddande åtgärden.

En viktig anledning är att sjukhus köper olika tekniker utan att kräva att de kommunicerar med varandra. Det optimala luftflödet är baserat på en enkel uträkning utifrån patientens längd. Men längduppgifterna finns i den elektroniska journalen som vanligtvis inte kommunicerar med andningsmaskinen. Det innebär att läkare måste hämta den informationen från journalen, göra uträkningen (ibland på papper) och lägga in ordern. En andningsterapeut tar sedan ordern och anger den i andningsmaskinen, ofta ur minnet.

Om andningsmaskinen och journalen hade kommunicerat med varandra skulle uträkningen av det perfekta luftflödet vara automatiserat och kliniker skulle bara behöva verifiera att inställningarna var rätt. I stället slösar de tid på icke-produktivt arbete för att fylla igen luckan mellan dessa två system. Eftersom liknande luckor finns mellan dussintals andra sjukhustekniker och kliniker ombeds att utföra hundratals steg varje dag för att ge evidensbaserad vård uppstår onödiga fel. Leverantörernas produktivitet har sjunkit, trots att de summor vi spenderar på teknik har exploderat.

Vårdens utmaningar i fråga om säkerhet och kvalitet förvärras av upphandlingsproblemet. Under många år har sjukhus investerat i sofistikerade enheter och IT-system som, var och en för sig, kan vara imponerande. Men dessa tekniker delar sällan data, för att inte tala om hur de inte utnyttjar data för bättre klinisk vård.

Hur blev det så här? Först av allt är det få enheter som fungerar bra tillsammans med andra. Tillverkarna har inte varit snabba med att införa interoperabilitet som gör det möjligt för olika sjukvårdstekniker att dela data med varandra. På sistone har det funnits en rörelse för att förändra det. Fler företag har lovat att öppna sina data, vilket ger innovatörer överallt chansen att använda dem för bättre vård. Men det är en lång väg kvar till där vi borde vara.

Dessutom har sjukvården i stort, trots betydande arbete, inte infört standarder för interoperabilitet. Sådana standarder bör styra vilka dataformat och -element som delas mellan olika system. Utan dessa standarder kan data inte delas och förstås mellan enheter. En snabbare insats behövs för att skapa standarder och få tillverkarna att använda dem. Vid Johns Hopkins leder vi utvecklingen av en rapport för amerikanska National Academy of Medicine. Rapporten ska identifiera vilka hinder som finns mot bred interoperabilitet och föreslå vad man kan göra för att övervinna dem, t.ex. riktlinjer, krav, standarder och köpspecifikationer.

En del av lösningen måste inkludera sjukhusen. Om de verkligen vill ha tekniker som räddar liv och ökar produktiviteten måste de använda sin makt som inköpare och kräva att tillverkarna främjar öppenhet och interoperabilitet, och sedan enbart köpa enheter som stöder detta. Alltför ofta behandlar sjukhus upphandling av utrustning och IT på ett avgränsat sätt och fokuserar på priset utan att titta på hur dessa enheter kommer att fungera som en del av ett större system. Till exempel levereras många nya sjukhussängar med en sofistikerad uppsättning sensorer som till exempel kan mäta information om huruvida patienter riskerar att utveckla liggsår, baserat på data om hur ofta de rör sig i sängen. Sådana sensorer kan utgöra 30 % av kostnaden för sängen. Men på ett av våra sjukhus är den informationen oanvändbar eftersom den är i ett format som vårt system inte kan läsa.

Situationen är liknande för många av de data som kommer från trådlösa monitorer för patienternas hjärtfrekvens, blodsyrenivåer, blodtryck och andningsfrekvens: de är inte länkade till journalen.

Vården är kraftigt eftersatt i fråga om teknik. Alltför ofta bygger kliniker sina arbetsprocesser kring kraven från flera enheter och IT-system och ändå fungerar inte dessa tekniker med varandra för att tillgodose medarbetarnas och patienternas behov. Med hjälp av systemteknik kan vi integrera tekniker och bygga sjukhus och kliniker som garanterar en säker, högkvalitativ och effektiv vård.

Visionen om en integrerad sjukhusenhet som är mycket säkrare och mer produktiv är inte möjlig utan bred tillgång till produkter som delar data öppet och fritt. Precis som att den amerikanska flottan kräver att dess ubåtar och fartyg har interoperabla tekniker kan den här förändringen genomföras av de som köper dessa tekniker. Ledare inom vården som köper teknik behöver göra samma sak. När vården insisterar på interoperabla tekniker kommer marknaden att reagera.

Det är orealistiskt att tro att varje sjukhus ska göra det på egen hand och utöva sin köpkraft för att flytta marknaden framåt. Däremot kan sjukhus samarbeta och skriva specifikationer och funktionskrav för de produkter de ska köpa och vägra att göra affärer med tillverkare som inte följer dem. Inköpsorganisationer som hjälper till att upphandla produkter och enheter till tusentals sjukhus som de har under sitt paraply kan också fylla den rollen.

Och vi skulle kunna ta det ett steg vidare: I stället för att sätta ihop sjukhussalar med en produkt i taget skulle sjukhus kunna köpa moduler, uppsättningar med interoperabla produkter som fungerar tillsammans för att stödja en aspekt av vården. Den modellen är rimlig eftersom få, om ens några sjukhus, har de resurser som krävs för att designa och hantera alla anslutningar mellan teknikerna eller för att optimera hur data används och visas för att stödja högkvalitativ vård. När ett sjukhus har byggts eller renoverats skulle man ha möjlighet att köpa modulära patientrum, kliniska enheter eller våningar – ett ”sjukhus i en kartong” som är byggt enligt specifikationerna.

Vi förväntar oss inte att flygbolagen bygger sina egna plan. De köper dem från erfarna systemintegratörer såsom Boeing och Airbus. Det finns ingen anledning att sjukhus inte skulle kunna använda en liknande modell. Frågan är om ledare inom vården har den beslutsamhet som behövs för att kräva det. Att deras patienter och organisationer överlever och vår förmåga att minska sjukvårdskostnaderna kan vara beroende av den beslutsamheten.


Peter Pronovost
Peter Pronovost, disputerad läkare, är chef för Armstrong Institute for Patient Safety and Quality och förste vice-chef för patientsäkerhet och kvalitet på Johns Hopkins Medicine.

Sezin Palmer
Sezin Palmer är Mission Area Executive för nationell hälsa vid Johns Hopkins University Applied Physics Lab.

Alan Ravitz
Alan Ravitz, fil.dr. Är chefstekniker i National Health Mission Area vid Johns Hopkins Universitys laboratorium för tillämpad fysik.

Referenced path does not exist